
Hippokrates lär ha dragit en och annan läkarvits under sina katedrala lektioner. Kanske lät en såhär:
En latinsk läkare till en grekisk:
- Den här anatomin är ju rena grekiskan.
- Ja det stämmer, men ni talar ju så bra latin.
Medicinhistorien har sedan dess utvecklats, följt och avspeglat samhällsliv, religion och kultur. Att läsa en god medicinhistoria är att göra en tidsresa och ta del av kollegors tradition, få en inblick i deras arbetssituation och problem de brottades med. Kanske gällde det ett spekulum?
Föreställ dig en 1800-tals-operationsavdelning med dammiga, rostiga instrument, spröda, slappa suturer, tuberkulösa sporer i luften. Följande historia berättar allt:
- Vet du hur mycket en kirurg tjänar?
- Menar du i snitt?
William Harvey drog inte sällan följande medicinhistoria för sina elever:
- Jag ska bara ta din puls.
- Nej! Om du tar den, dör jag!
Långt senare hörs följande på läkarstationen i Sveg:
- Hurdan är den nya doktorn?
- Jag litar inte på honom.
- Varför inte?
- Alla hans patienter är sjuka.
Och lite annat:
- Doktorn, vad visar bilderna av mitt huvud?
- Ingenting.
Röntgen är en urdålig uppfinning.
Man tar en bild av armen
- och sen ser man bara benen!
Och så en klassiker:
Patienten efter operationen:
- Doktorn, kan jag spela fiol nu?
- Ja, det kan du.
- Bra, för det kunde jag inte innan.
Här följer någon av mer psykiatrisk karaktär:
- Doktorn, min bror tror att han är ett tuggummi!
- Jaså, ta hit honom så får jag undersöka honom.
- Omöjligt, han sitter fast under bordet.
Andra exempel på duktiga medicinhistoriker är för att nämna en; Rikard Fuchs, författare till bl.a.
. Detta är bra medicinhistorisk litteratur som tar upp korta och roliga historier som är nödvändiga för en god läkare att ha med sig i bagaget. Ibland är det någon som långa byxor, någon har svalt en mugg, någon har sömnproblem, en har lång näsa med en svamp på. Till detta kommer lustiga förväxlingar, missförstånd och ofta en och annan finurlig illustration.
- Nej tack, jag har både påsar under ögonen och bröstkorg.